Sagan om det hårt arbetande folket

Det var en gång ett land där folket arbetade hårdare än alla andra. I ur och skur slet och släpade de i sitt anletes svett, bröt stock och sten, fällde träd och plogade, sådde och skördade när det fanns något att skörda. Fanns det inget så svalt de. Faktum var att en tredjedel av den hårt arbetande befolkningen packade sina Amerika-koffertar och gav sig åstad att söka lyckan i fjärran land.

De som blev kvar strävade envist vidare, och tack vare dem började det gå bra för landet. Men det ökande välståndet krävde en ökande byråkrati, och man började slava vid skrivpulpeterna i stället. Med välståndet kom så småningom välfärden, och man behövde inte nödvändigtvis så för att skörda.

Då bar det sig inte bättre än att invånarna blev allt sjukare. Även om det statistiskt sett var världens friskaste folk var det världens sjukskrivnaste. Också  barnen drabbades hårt. De var så sjukliga att de ofta måste vårdas i hemmet av sina hårt arbetande föräldrar. Så skapades förkortningen VAB (Vård av Barn) som smög sig in i språket i form av verbet ”vabba”, liksom nyorden ”medbestämmandemöte”, ”arbetsmiljökonferens” och ”personalvårdande kurs”. Och så  ”pappaledig”, förstås.

Det blev till slut svårt för de hårt arbetande invånarna att hinna uppsöka arbetsplatsen och visa hur hårt arbetande de var, vilken hög arbetsmoral de hade och hur de gick på knäna.

Detta gjorde människorna så drabbade och utbrända och sönderstressade att även psykiska problem spred sig som löpeldar land och rike kring. Den som inte blev sjuk av ensidiga rörelser eller felaktiga sittställningar blev sjuk av mobbing, oklara arbetsbeskrivningar och elaka chefer. Man var kränkt. Detta var traumatiska upplevelser. Så skapades diagnosen Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) och därmed en ny epidemi.

De arbetslösa, de som inte kom i åtnjutande av den tunga arbetsbördans värdighet och välsignelser, klagade bitterligen över sin situation. De upplevde ”utanförskap” – ännu ett ord i det nya språket. De satt hemma och var drabbade.

Det hade blivit synd om alla. Alla var drabbade och kränkta och ingen kunde räkna med att leva lycklig i alla sina dagar.

Ingen utom de som packade sina Australien-koffertar och gav sig åstad att söka lyckan i fjärran land, ett land där solen alltid sken och folket levde behagfullt tillbakalutat…

Se det var en riktig saga.

The following two tabs change content below.

Carla Dickens

Hedersbloggare
Hej, Carla Dickens heter jag, och jag gillar att leka med ord och uttryck. Har ett svenskt förflutet inom allt vad publishing heter. Nu lever jag ut min lättja under solen i Sydney och skriver mest som hobby.

Latest posts by Carla Dickens (see all)

5 Responses to “Sagan om det hårt arbetande folket

  • Birgitta Sharpe
    2 veckor ago

    Tack Carla för en alldeles underbar saga – eller kanske ‘potted history’ över en parallel verklighet? – för oss som packade våra Australien-koffertar för så många herrans år sen… Men vi återvänder ju ändå gärna, när tanken på svensk sommar väcker tankar + minnen = hemlängtan. Eller hur?

  • Karin Ann Tesdorf
    2 veckor ago

    Tack Carla! Som alltid, en rolig berättelse!

    Karin Ann

  • Vi ärdiltigai vårt hårt arbetande utbrännda utanförskap att hitta på nya ord. Vi är oxo bäst på att fira sjunga vara tillsammans alktid i lagom format dock 😜😜 Tack Carla

  • Carla Dickens
    2 veckor ago

    Tack för välkommet gensvar! Sverige har onekligen förvandlats bara under min livstid. Det är det jag har försökt komprimera i en liten sagosatir. Men den svenska sommaren består, inte minst i våra drömmar när vi tänker tillbaka med tårar i ögonen.

  • Johan Hedström
    2 veckor ago

    Tack för den sagan Carla, lite skrämmande förstås men precis som sagor ska vara! Nog känner jag mig lyckligt lottad att bo i Australien, även om vi har en del problem här också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *