Från lekplatsernas sandlådor till Pilbaras malmfält, från de underjordiska hotellen i Coober Pedy till rören under din gata – överallt gräver de. Australierna tycks inte kunna låta bli.
Just nu är de igång igen med buller och bång på gatstumpen utanför mitt hus: Grävskopor, ångvältar, lastbilar, asfaltkokare, de röda koner de kallar witches hats och killar i hjälmar. De ska lägga ner en kabel av något slag alldeles intill den kabel man grävde ner och täckte över för någon månad sedan. Dubbelarbete, kan man tycka, men för det grävande folket är det som att få två julaftnar.
Runt Spit Junction finns ett förunderligt lapptäcke av 130 pit covers (jag har räknat dem), dvs locken som täcker de gropar man grävt för att lägga ner eller komma åt allehanda kablar och rör – gas, el, telecom och gud vet vad – som slingrar sig fram under trottoarerna. Vi märker dem inte förrän vi snubblar på dem. Kanske har de ett kulturhistoriskt värde, för ingen gör något åt virrvarret; i stället kommer nya killar i hjälmar, med spadar och witches hats, och gräver nya gropar. Man gräver upp och gräver ner, om och om igen.
Och så tunnlarna. Där har Sydney nog världsrekord med sin underjordiska härva av tunnlar för olika ändamål (vatten, avlopp, dränering, ventilation, tåg, biltrafik etc). En del gapar tomma utan något ändamål alls. Andra är ambitiöst påbörjade men övergivna en bit på vägen då politikerna satt igång nya storstilade grävprojekt under parollen ”Vi satsar på infrastruktur” – en säker valvinnare. Eller är det för att hålla killarna i hjälmar sysselsatta, eller bara för att det är så skojigt att gräva?
Hur som helst så har Sydney med tiden genom sin febrila underjordiska verksamhet skapat sin egen version av schweizerost, med avlånga hål.
För en tid sedan åkte jag tåg mellan Chatswood och Epping, en 13 km lång kolmörk tunnel som började byggas 2002 (efter diskussioner sedan 20-talet), invigdes 2009 och stängdes nu i september. Här ska Sydney Metro Northwest dras fram i stället. Så går det till i tunnlarnas förlovade stad. Ännu en spöktunnel har kommit till. En av många.
Nästa stora projekt ser ut att bli de övergivna tunnlarna runt St James Station som en gång grävdes för en tilltänkt öst-väst-linje – innan politikerna kom på andra tankar. Nu är idén att de ska förädlas till en underjordisk galleria med restauranger och butiker. Men först ska naturligtvis alltihop stötas och blötas i sann demokratisk anda, så vi får väl se…
Tunnelbanan… tja. Om man kommer från Stockholm och har varit med om vår tunnelbanas tillkomst och tillväxt och kan skryta med att den är ”Världens längsta konstutställning”, ja då skriver man knappast hem om Sydneys tunnelbana som en upplyftande skönhetsupplevelse. Men tågen går dock, när de går, i tunnlar som har dragits kors och tvärs och bredvid och över och under varandra – en fascinerande kulturyttring av ett folk som inte tror på stadsplanering och som tycker det är skojigt att gräva.
När jag tänker på alla dessa mystiska, fantasieggande tunnlar i Sydneys undre värld kan jag se för mig manuset till en blodisande skräckfilm om hur Sydney en vacker dag brakar ner i sin egen schweizerost.
Framtida arkeologer kommer att lägga pannorna i djupa veck: Varför var detta 2000-talets Pompeji byggt på tunnlar?
Andra artiklar
- Titta in på en fika ikväll!
- Guld i mund?
- Du gamla, du fria…
- Vad är det med sjuan?
- Julgransplundring à la Birgitta
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
Som alltid ett nöjje att läsa dina finurliga bloggar.
Ser fram emot nästa.
Tack Carla! Jag blir så glad av att läsa dina betraktelser.
Bravo Carla! Delar dina funderingar kring Sydneys underjord, infra strukturerna…