”Terrific, fast-paced… This is a mesmerizing tale full of appealing characters, intrigue, suspense, and romance.”
Så kan det låta när förlagen lanserar en ny bok med bestseller-ambitioner. På samma sätt skulle man kunna presentera en rafflande roman av lite äldre datum: Snorre Sturlassons Edda, en unik sago- och poesiskatt som vi svenskar har fått i arv av våra förfäder.
Här berättas om hur asagudarna – och de många mäktiga och långt ifrån kyska gudinnorna! – höll hov i Valhall. Där gick det livat till: Gästabuden var överdådiga, mjödet flödade, kärleksaffärerna blomstrade, man intrigerade mot varandra och stred med förtrollade tillhyggen. Åskguden Tor krossade varje motståndare med sin mirakel-hammare Mjölner. Loke var trickstern som lurade alla och även lät lönnmörda den vackre och blide poesi-guden Balder med en mistelkvist.
Där fanns Allfadern Oden och hans älskarinnor, hans hustru Frigg och hennes många älskare, hans spioner korparna Hugin och Munin, hans blixtsnabba, åttabente häst Sleipner, galten Särimner som åts upp varje kväll men var som ny varje morgon. Om man började åldras gick man till Idun och åt av hennes gyllene föryngringsäpplen. De tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld hade hand om ödet, nutiden och framtiden. De som stupade i strid bars av sköna valkyrior till Valhall där de avfestades grundligt för att kunna gå ut nästa dag och slå ihjäl varandra igen.
Jättar, dvärgar, vidunder i största allmänhet… Rollistan var lång och färgstark och allt kunde hända. Triangeldramer, mycken lust och argan list, svartsjuka, vendettor, avund och girighet – allt fanns i denna sagovärld, allt var tillåtet i krig och kärlek. Men där frodades också visdom och skaldekonst.
Eddan har sin egen skapelseberättelse och sin egen skildring av alltings slut, Ragnarök. Ingendera är mer ofattbar än de kristnas genesis och apokalyps. Eller Big Bang för den delen.
De gamla asagudarna må ha varit ena riktiga råskinn, men de lade sig inte i vad människorna hade för sig. De utfärdade inga levnadsregler som man måste rätta sig efter till punkt och pricka. De utmätte inga grymma straff och de lät inte sina hejdukar gå lösa på jorden och förgripa sig på barn. De ställde inte till med korståg, inkvisitioner, häxbränningar eller blodiga religionskrig över tolkningsdetaljer. De predikade ingenting. Man fick älska vem man ville och hur man ville. De krävde ingen syndabekännelse (ordet ”synd” fanns inte!) och sålde inga avlatsbrev. De begärde inte att man skulle frukta dem.
De var bara stoff för fantastiska sagor, drapor och kväden som folk kunde roa sig med under de långa mörka vinternätterna. Som att träffas och titta på en riktigt smaskig såpa i TV, med cliff-hangers och allt.
Men så kristnades Sverige så småningom och det var slut med det roliga. Nu blev det hårda bud som gällde – och nya sagor. Ordet ”synd” blev ett centralt begrepp, och vi skulle straffas av en snarstucken, långsint och hämndlysten gud; en gud att frukta.
Asagudarna har aldrig riktigt släppt taget om vår fantasi. Tänk Tolkien, tänk Wagner, tänk TV-serien ”Vikings”. Tor har återupplivats som filmhjälte och seriefigur. När kommer musikalen ”The Valhall Story”? Gudarna lever kvar i veckodagarnas namn på både svenska och engelska och har gator uppkallade efter sig i Stockholm.
Du som inte känner en obetvinglig lust att plöja igenom Eddan kan läsa Neil Gaimans aktuella bestseller ”Norse Mythology”.Den är långt ifrån någon torr faktasamling; den skildrar de gamla gudarnas burleska öden och äventyr i form av en mustig roman.
Där finns minsann intrigue, suspense and romance så det räcker. Mesmerizing!
Andra artiklar
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
Trevligt att läsa om de gamla gudarna. Tack Carla.
Härlig mustigt text om de gamla asagudarna. Det var roligare förr…?
Ann Holmes Norgren
Jätteroligt skrivet, Carla!
Man blir sugen på att läsa mer om asagudarna.
Jag har lånat ”Norse Mythology” från biblioteket idag, ska bli kul att läsa om våra gamla gudar och andra väsen. Tack för tipset Carla!
Carla, vilken underbar skildring! ”Mustig” beskriver den bra!