I seriernas värld

Lisa och Sluggo, Biffen och Bananen, Blondie och Dagobert… Är namnen bekanta?

Då har du kanske ljuva minnen från den tid då man med veckopengen hårt i nypan sprang till kiosken för veckans viktigaste investering: Nya serietidningar hade kommit! Nu väntade en riktig högtidsstund bland skojiga figurer som gjorde tokroliga saker eller gav sig ut på äventyr.

De små häftena tummades, byttes, lånades, sparades, gömdes i skolbänkarna, lästes i smyg under långtråkiga lektioner. Och de vuxna ojade sig naturligtvis över detta oskick, som inte var så karaktärsdanande och sedelärande som allting skulle vara på den tiden.

Serierna betraktades nämligen länge som en icke rumsren subkultur. Framför allt förfasade sig kulturvänstern över det amerikanska inflytandet. Man lyckades piska upp moralpanik och samlades till skränande demonstrationståg som krävde Stålmannens huvud på ett fat. Den välkände läkaren Nils Bejerot ondgjorde sig över hur serierna skildrade ett fördärvligt dagdrivarliv; han propagerade för ”mer romantik kring vanligt hederligt arbete” – vem han nu hade tänkt sig skulle läsa dessa serier.

En inflytelserik psykiatriker i USA skrev att serietidningarna gjorde ungdomar ”fascistoida, våldsbenägna och homosexuella”. Det var ord och inga visor, det – på samma sätt som man har förfasat sig över jazzen, Elvis och videospelen. Ja se ungdomen nu för tiden…

(En lustig detalj i sammanhanget: Från andra världskriget ända fram till 1959 rådde i Australien importförbud av amerikanska serier. Seriecensur infördes här 1954 och såvitt jag förstår pågår den än i dag.)

Jag tror inte jag blev särskilt förvildad av Kronblom eller Lilla Fridolf. Det är tveksamt om ens Fantomen har satt några spår – även om han var min serietidningsfavorit när det begav sig. Och han lär fortfarande ha en entusiastisk läsekrets över hela världen.

Efter mina barnsligt småputtriga serier kom killserierna med mycket WROOM och SHWISSH, och så småningom började tjejer teckna serier för tjejer, ofta med feministisk vinkel. Min favorit var Cecilia Torudds ”Ensamma mamman” som dråpligt berättade om den kvinnliga vardagens orimlighet. Om man djupdyker i seriernas värld upptäcker man hur den avspeglar och karikerar tidsandan.

Inte bara vår tidsanda, förresten: Serierna som visuellt berättande har sina rötter så långt bak i tiden vi kan tänka oss. Var inte de första grottmålningarna serieteckningar? Och de där femtusenåriga bildremsorna i Egyptens kungagravar där alla går i profil?

Här i Sydney är det inte bara att springa om hörnet för att få sig veckans serietidningsfix. Nej, man får bege sig till King´s Comics vid Town Hall, ett eldorado för alla SWIFFH- och BLAMM-fantaster. Serierna, Comics, är nämligen inte komiska längre. De kallas numera Graphic Novels och skildrar blodiga bataljer mellan groteska muskelknuttar och enormt högbarmade amasoner, alla iförda trikåer som verkar vara målade direkt på kroppen. Nils Bejerot med sitt ”vanliga hederliga arbete” skulle vända sig i sin grav.

Enligt förlagen lever serierna i högönsklig välmåga; en del har uppnått nära nog kultstatus även bland vuxna. De betraktas som ”den nionde konstformen” och moderna serieskapare vördas som genier. I Sverige hålls seriernas fana högt av De Aderton i Svenska Serieakademin (bl a Sture Hegerfors och Lasse Åberg) som varje år sedan 1965 har delat ut ett prestigefyllt ”Seriernas Nobelpris” i form av en Adamson-statyett.

Som en förståsigpåare har sagt: ”Konstnärer blir de som inte kan bli serietecknare.”

Kanske det. Men THWOP- och OOOPS-serierna övergår min kulturella horisont – den med rötter i Knoll och Tott.

Carla Dickens

Hedersbloggare

Hej, Carla Dickens heter jag, och jag gillar att leka med ord och uttryck. Har ett svenskt förflutet inom allt vad publishing heter. Nu lever jag ut min lättja under solen i Sydney och skriver mest som hobby.