En tidig höst morgon 1976 ringde telefonen – det var min vän Gunnar som kunde berätta att segelbåten ”La Paloma” var till salu. Sedan många år var vi överens att Gunnars pappas båt var perfekt för våra drömmar att segla till Västindien.
Byggd 1958 i stål och mycket sjöduglig, ganska välseglande, snustät, lite trång och kanske inte så vacker men till rätt pris för vårt projekt. Gunnar kunde också berätta att vår vän Lennart var med på planerna så jag avbröt universitetsstudierna i Göteborg och flyttade hem till Karlstad.
Nu gällde det att transformera båten till ett flytande hem som kunde klara Atlantsegling och stormiga hav. Det blev en hektisk vinter med allehanda jobb för att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar och all ledig tid gick åt att förbereda La Paloma och oss själva för det stundande äventyret.
Vi delade lägenhet och väggarna i vårt vardagsrum var fyllda av sjökort, ett kort visade hela Atlanten med Afrika i öster och Karibien i väster. Jösses så mycket vatten vi skulle segla över – sannerligen en utmaning för oss Vänerseglare.
Det var mycket att stå i och arbetsuppgifterna fördelades mellan oss baserat på kunskap, förmåga och intresse. En intressant upplevelse där vi skapade laganda byggd på uppskattning och uppmuntring av varandras ideer och bidrag och framförallt tillit till varandra. Det senare blev en viktig komponent under seglingen och dessutom en hörnsten i vårt nu nästan 50 års kamratskap med flera seglingsäventyr tillsammans.
Lennart sydde segel, Gunnar renoverade och förstärkte riggen, vi monterade ett hembyggt vindroder, nytt fotogenkök och La Paloma utrustades med radio (endast för att lyssna – en kortvågssändare var för dyr) och en ljudanläggning för rock & roll ombord.
En av kojerna i förpiken byggdes om till skafferi och så installerades en portabel liten toalet. Förpiken var också Gunnars sovplasts och nu använde han helt förklarligt sitt veto – det blir ingen toalett intill min huvudkudde! Toaletten förblev outnyttjad under hela vår segling och tjänade istället som förråd för pass och pengar i förvissning att ingen inbrottstjuv skulle leta efter något värdefullt i en toalett.
Vi lärde oss också använda sextant för astronomisk navigation som om än modernare än Columbus quadrant, nu i GPS tidevarv är en nästan helt bortglömd navigationsteknik. Vår lärare var en sjökapten som vi kallade “enstjärnan” med tanke på den astronomiska anknytningen och hans passion för en, två och ibland tre stjärnig konjak.
Montering och stuvning – listan är lång Sortering och packning av mediciner
Så kom då våren och det var äntligen dags att sjösätta La Paloma. Ett sånt kalas med hurrande släkt och vänner. Nog fans det några som ifrågasatte en resa över Atlanten i en liten 9.6 meter lång och 2.6 meter bred båt men de flesta uttryckte inga farhågor. Kanske mest för att de precis som Gunnar, Lennart och jag inte hade någon erfarenhet från segling över stora öppna hav. Kunskap är ju ovärderlig men kan också vara hämmande och jag tror att många äventyrare håller med om det.
Det värmländska uttrycket ”dä ordner säj” kom väl till pass.
Den 3e Juni 1977 var det äntligen dags för avgång. La Paloma var tungt lastad med allt från reservdelar, extra tågvirke, verktyg, lite kläder och några få personliga persedlar. Vårt arbets skjul på Kanikenäsets båtplats tömdes helt men när Lennart kom bärande på sina långfärdsskridskor blev det stopp – inte kan man väl åka skridskor i Västindien!
Återigen fylldes Karlstads Segelsällskap bryggor med människor som önskade lycka till. Det var en berusande känsla att lägga loss och segla från vår hemstad efter många år av drömmande och ett år av hårt arbete. Lite pirrigt i magen förstås efter allt lokalt intresse – nu gick det ju inte att vända om och jag hade dessutom förbundit mig att skriva reserapporter och skicka bilder från vår seglats till Nya Wermlandstidningen.
Den första av många tidningsartiklar om seglingen
I Göteborg kalibrerade vi vår kompass och satte upp en deviationstabell för att kunna räkna ut korrekt kompasskurs. Nog så viktigt vid navigation över stora vatten och speciellt när man inte har GPS eller kan se land på flera veckor. Den 12e Juni lämnade vi Göteborg och Sverige utan en tanke på återkomsten till Sverige som kom att bli ett år senare den 20e Juni 1978.
Vår målsättning var nu att segla söderut via Danmark, Tyskland, Holland, England, Spanien och Portugal till Kanarieöarna och sedan starta vår segling över Atlanten med hopp att nå Barbados till Jul.
Ett av våra mål i Västindien var ön St. Barthe’lemy, en före detta Svensk koloni som såldes tillbaka till Frankrike 1877. En av Lennarts förfäder, kom till ön som sjöman och avancerade sedan som befäl vid den Svenska garnisonen i huvudstaden Gustavia. En dråplig berättelse om vårt besök och ”fiktiva återförande” av St. Barthe’lemy till Svenskt ägande samt många andra färgstarka händelser från vår segling kommer i nästa blogg – Navigare Necesse Est – It is necesary to Sail! (del 3)
Andra artiklar
- Navigare Necesse Est – It is necessary to Sail!
- Clipper Round the World Yacht Race – En utmaning i lagarbete
- Nordlingarnas 70-års firande på James Craig
Anders Mangen
Latest posts by Anders Mangen (see all)
- Clipper Round the World Yacht Race – En utmaning i lagarbete - 19/09/2019
- Navigare Necesse Est – It is necessary to Sail! (del 2) - 25/10/2018
- Nordlingarnas 70-års firande på James Craig - 07/04/2018
Anna Alvsdotter says
Skynda dig och skriv nästa blogg! Underbar berättelse.
Marie Gulbrandsen says
Jätterolig läsning Anders. Inte bara ”talets gåva” utan även det skrivna ordets. Ser fram emot fler berättelser. Ha det gött☺!
Carla Dickens says
Hoppas du samlar dina saltstänkta berättelser till en bok! Det är 106 år sedan Sigfrid Siwerts skrev ”Mälarpirater” och 65 år sedan Hemingway skrev ”Den gamle och havet”. Så det är verkligen dags igen!