Min egen Linje Lusta
Det var söndag och invigning av vår nya Light Rail. Pompan och ståten och bandklippandet var avklarat dagen innan; nu sköttes ruljangsen av glada ungdomar i orangea västar.
Varför inte en sightseeingtur, tänkte jag. Gratis var det också, så jag slapp ”planka”, ett populärt hyss bland oss Stockholmsungar på den tiden då blåa spårvagnar satte färg på det vi kärleksfullt kallade ”Eken”.
Spårvagnar… och så är jag där igen. Nostalgi. Som gammal Ekenstjej har jag ”trickarna” i glatt minne. Väck mig gärna mitt i natten och jag rabblar alla spårvagnslinjerna utantill.
För mitt inre öra kan jag höra hur de kom skramlande och pinglande för att ta mig från Karlberg till Söders Höjder, från Haga till Skanstull och runt runt med 4:ans ringlinje. Djurgårdslinjen, 7:an, var min Linje Lusta; den tog mig till Skansen och Gröna Lund – det roligaste som fanns i min barnavärld.
Det var tider, det! Spårvagnstider. I och med högertrafikomläggningen var det slut på det roliga, till stor sorg och saknad. Nu blev det avgasbolmande bussar som gällde.
Efter fem decennier och åtskilliga mil på land och till havs steg jag nu ombord på Sydneys Light Rail, som jag väljer att kalla för spårvagn fast det låter lite hädiskt. Men om jag försöker laborera med det engelska ordet tram blir det bara trams.
Här omges jag av det mångkulturella Sydney: Saris och burkas, turbaner och akubras. Utefter vägen kan jag se hur Sydney har bebyggts och befolkats i olika tider av med- och motgång. Längs pulsådern George Street tronar ärevördiga bankpalats mellan Apples, Vodafones och IBM´s moderna skrytbyggen i glas och stål. QVB och Town Hall hukar sig bland skyskraporna som reliker från en tid då man kunde bygga vackert, inte bara högt. Och så alla dessa larmande byggplatser med sina lyftkranar som strävar mot himlen och berättar om hur dynamisk staden är.
Borta vid Central vidtar det mindre pampiga Sydney, det skräpiga, slitna, nedklottrade. Vi passerar Surry Hills med sina bitvis fallfärdiga terrace houses, en förslummad stadsdel som lyckats undgå rivning och förtätning och blivit bohemisk och trendig med en touch av Paris.
Vi passerar det kreativa Surry Hills
Efter en tunnel fortsätter vi i slalom ända bort till Randwick. Kurvorna är många, ibland skarpa; ytterligare ett belägg för att om Sydney har stadsplanerats så är det utifrån principen att ingenting får vara rakt och långtråkigt.
Huj vad det går! Nej, det gör det inte. Det går i snigelfart. Min lilla utflykt tar en timme vardera vägen. Vi måste stanna vid vartenda rödljus och övergångsställe, och på hållplatserna blir vi stående i evigheter, i väntan på… vadå?
Nåja, Sydneys nyfödda Light Rail må ha barnsjukdomar. Det hade nog Stockholms spårvagnar också när de ersatte hästspårvagnarna 1901. Men de skramlade och pinglade sig fram genom den stad som var och förblir vackrast i hela världen.
För mig i alla fall. En gång Ekenstjej, alltid Ekenstjej.
Tjo och tjim i Randwick
Andra artiklar
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
Marianne Fancelli says
Hej Carla
Tack för din nostagitripp. Känns skönt att veta att vi är några som fortfarande minns och ändå är aktiva i ord och skrift även i dag.
Ser fram emot fler inlägg från dig.
Kram
Marianne Fancelli
Carla Dickens says
Tack, Marianne! Ja, vi är en folkspillra som fortfarande kan skriva flera ord i rad och uttrycka vad vi tänker utan emojis. En utmaning för framtida antropologer.
Karin Ann Tesdorf says
Hej Carla. Alltid roligt att läsa vad du skriver. Som tur var, så har sjuan återkommit till Stockholm. Mina barnbarn och jag älskar att åka med den. Har inte åkt med Sydney spårvagnen än, jag väntar lite tills dom har klarat ut alla teething problem.
Mvh
Karin Ann Tesdorf
Carla Dickens says
Tack, Karin Ann! Alltid roligt för mig att läsa vad du tycker också. Åker själv till Stockholm i sommar, och då står sjuan och Skansen på agendan. Inga barnbarn, dock, så det får räcka med det egna barnasinnet.
Ann Lundström says
Underbart hur fint du väver Stockholm och Sydney samman i denna nostalgitripp! Hoppas du spinner vidare på detta tema, där dessa två underbara städer flätas samman genom dina minnen.
Carla Dickens says
Tack, Ann! I juli-augusti är jag i Stockholm för att insupa den nya atmosfären – om det finns någon. ”Ekens” tjusning har nog försvunnit, men vad har kommit i stället? Hoppas att vi kan ses då.
Ulrika says
Hej Carla!
Mycket trevligt skrivet om din jämförelse av spårvagnar & trams! Har själv fått njuta av spårvagnarna i Göteborg under ca 25 års tid och jag tycker det är underbart att de är tillbaka i Sydney! Tänker åka så mycket det bara går!
Ha det gott i regnet!
Hälsningar Ulrika Davis
Carla Dickens says
Tack, Ulrika! Spårvagnar och trams har det gemensamt att de inte är några fartvidunder, långt därifrån. Just därför är det så mysigt och givande att åka med dem. Methinks.
Alvsdotter says
Kul betraktelse, Carla, och vilket vackert språk!
Carla Dickens says
Tack, Anna! Ja, när man skriver om något vackert får man försöka rätta språket därefter…
Ann Holmes Norgren says
Tack Carla för ett härligt inlägg!
Tänka sig! Sjuans spårvagn var också min Linje Lusta! Fast i Göteborg. Närmare bestämt på Aschebergsgatan 38 där jag spenderade min barndom. På vintern ofta uppkrupen i fönstersmygen på första våningen för att njuta av sjuans spårvagn som magiskt skramlade förbi i skimret från dalande snöflingor mot gatlyktans gulbleka sken.
Där drömmar vävdes.
Kram
Ann Holmes Norgren
Carla Dickens says
Tack, Ann! Känner så väl igen din minnesbild: För länge, länge sedan satt jag också uppkrupen i en fönstersmyg på första våningen – fast det var på Dalagatan 52 i Stockholm och det var 9:an och 5:an som skramlade förbi mellan snödrivorna.
Marie says
Underbart! Gjorde en mini-tur med Light railen från George Street till Fish Market för ett par veckor sedan. Tog liet tid, men man kunde se mycket.
Carla Dickens says
Tack, Marie! Just att man får se mycket i sakta mak är själva poängen med spårvagnsåkandet.