”Resande med persontåget mot Östersund…” Utropet skallade i Centralens jättehall och där stod jag vid mormors hand, prydligt resklädd i en fin kappa och med matsäcken i en korg. Lilla jag var en ”resande” som skulle upp på grönbete i Hälsingland, och det pirrade i hela kroppen av förväntan.
Persontåg betydde träbänkar, medan snälltåget var snällt eftersom det hade stoppade säten, eller hur? Och så skulle vi byta i Krylbo – vilket äventyr ute i stora vida världen!
Sedan dess har det gått åtskilliga tåg i mitt liv och jag har hoppat på så många jag kunnat. Utropet från Centralen ekar fortfarande i mitt huvud och signalerar upplevelser, strapatser att övervinna, en värdefull inblick i hur folk lever bortom turisternas allfarvägar, nya kulturer att insupa, nya likasinnade vänner…
Tack vare ungdomens tågluffande i Europa lärde jag känna dess fascinerande storstäder. Jag stod och gapade andlöst nedanför Kölnerdomen, det största och magnifikaste jag någonsin sett. Samma känsla av underdånig litenhet upplevde jag vid Triumfbågen, och skolböckernas lite mossiga skildring av antikens historia fick liv vid Colosseum.
Senare ville jag vidga vyerna genom att titta mer bakom kulisserna. Genom fönstret på Pullmantåget från New York till Washington DC fick jag se USA:s slitna baksida innan jag mötte huvudstaden i all dess pampighet… Från Helsingfors tog jag ett genuint gammalt sovjetiskt tåg till dåvarande Leningrad och blev visiterad vid gränsen av en skräckinjagande myndighets-madam som försökte slita av mig mina silverringar… Kanada var raka motsatsen: Jag färdades i lyx och överflöd från Toronto till Ottawa med två uppassare som såg ut som Helan och Halvan och fjäskade och lydde min minsta vink… Jag valde snabbtåget TGV i stället för flyg mellan Paris och Toulouse och fick se det böljande franska landskapet på nära håll… Shinkansen från Tokyo var väl mer en raket än ett tåg, men ett must do…
Très Grand Vitesse… Shinkansen… Snabbtåg och vansinnigt snabba tåg… Allting går fortare och fortare, i takt med tiden, och blir mindre och mindre lustfyllt. Till och med på den sömniga svenska landsbygden susar fransk-designade fartvidunder fram, tåg där man erbjuds WiFi men inte kan få sig en kopp kaffe ens. Och ingen fjäskande uppassare så långt ögat når.
Jag inser att när jag tänker på tåg ser jag för mig ett sätt att resa som inte längre finns, ett nöje och en njutning som inte bara var förflyttning.
Men det får kanske vara måtta på långsamhetens välsignelse. Transsibiriska Järnvägen avverkade jag bara i fantasin när jag arbetade på en artikel om den. Den inspirerade många läsare, men själv åkte jag den aldrig; min research hade övertygat mig om att detta var den sanne fakirens drömresa: det mest långtråkiga och obekväma man kunde utsätta sig för.
Till sist stod jag så på perrongen här i Sydney för att påbörja Tågresan med stort T, så långt borta från persontåget mot Östersund jag kunde komma: Indian Pacific till Perth.
Men se det är en annan historia.
Andra artiklar
- Tankar i Lucia-tid
- Dan efter…
- Algoritmerna anfaller!
- Daniel Solander – Vem var han?
- Vad är det med sjuan?
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
I really do enjoy your writing..
Such an interesting life by the sound of things…!
Carla,
Ännu en trevlig blogg som väcker minnen från barndomen och tågresor i Sverige.