Som värmlänning med en pappa som nästan inte kunde simma men var en hejjare i skogen med motorsåg och älgstudsare kan man ju undra hur mitt intresse för hav, vatten och framförallt segling kunde växa så stark. Ja, det var väl kanske ”gå min egen väg” anda i min ungdom som var drivfjädern.
Så, när jag kunde gömma mig från sommararbete i skogen kring vårt torp var det tjärnet och en flatbottnad eka som fångade mitt intresse. Min farfar hade använt ekan för fiske i sjön Mangen – en verksamhet jag aldrig fattat tycke för. Faktum är att efter 20,000 sjömil och år av segling har jag inte lyckats fånga en enda fisk.
För mig erbjöd ekan en helt annan dimension av äventyr. Med en åra som mast, fastspikad i en av tofterna och ett lakan som segel stävade jag ut från vassen och den sumpiga stranden. I min fantasi var tjärnet ett stort hav med våldsamma vågor. Att jag i den lätta vinden endast kunde driva från ena änden av tjärnet till den andra och sedan måste ro tillbaka var ju inte så viktigt, det viktiga var att segla – Navigare Necesse Est!
Min mamma kom från Njurunda söder om Sundsvall där norrlandskusten var centrum för Sveriges sågverks och pappersindustri. Morfar var snickare som på fritiden byggde sommarstuga på ön Killingskär också snickrade morfar med båtar – men bara rodd och motorbåtar. På den tiden hörde segling inte till arbetarkulturen i den delen av Sverige. Jag älskade mina sommrar på ön och den marina miljön och det var här jag lärde mig fixa båtmotorer. Vi hade en Archimedes som nästan alltid hade fel på tändningen eller skit i förgasaren. Jag kan fortfarande minnas märkena som på en galärslavs rygg på mamma efter rappen från startnöret på det stora blanka svänghjulet på vår Archimedes.
Åren gick och den flatbottnade ekan med lakan som segel ersattes av mer funktionella seglande flytetyg. Den första långa färden gick från Karlstad till Kristinehamn i en J10a med min kamrat Lars. Det var en vacker träjulle och med en liten kapp och bomkapell blev det mysigt att bo ombord. Vi tjuvrökte pipa med tobak som hette Borkum Riff och kände oss som riktiga sjöfarare.
Ett år senare seglade vi över Vänern och sedan utmed västkustern till Marstrand i en “SeaCat” som var en liten segelbåt i plast ritad av Pelle Petterson och byggd på Marieholms Bruk i Småland. Det var nog bra att pappa inte visste så mycket om segling för då hade vi som unga grabbar säkert inte fått ge oss ut ensamma på en sådan seglats. Å andra sidan hade min pappa stor tillit att jag kunde ta hand om mig och reda ut de utmaningar en yngling kunde möta. Mina erfarenhet i reparation av utbordare kom väl till pass eftersom vår lilla motor av märket Tomos hade liknande egenskaper som morfars gamla Archimedes. Det blev många ryck i startsnöret under högljudda svordomar. Allt gick nu väl och min vän Lars kvalificerade sig senare i livet till sjökapten.
Jag hade inga sådana ambitioner men ville absolut se världen till havs. Även om Vänern är Europas tredje största sjö så har den ju sina begränsningar så under ett antal år blev det mest jolle segling för mig. Jag seglade Finnjolle och lärde mig snart att segling är en konst som kräver känsla och framförallt tålamod. Det går inte att kämpa mot väder, vind och vågor – man måste lära sig att leva med naturkrafterna. Jag konstaterade snart att jag nog inte hade de rätta tålamodet och kanske aldrig kunde bli en riktigt bra jolleseglare. Den här insikten påverkade inte mitt seglings intresse det minsta och jag började istället inse vidden av segling i alla dess former.
Det behöver inte vara racing i avancerade segelbåtar som kan kosta allt från några tusen till många miljoner kronor. Det kan vara små och fysiskt krävande eller stora och bekväma båtar. Det kan vara några timmars upplevelse till sjöss eller månader och år av seglats. Det kan vara en alldeles egen privat upplevelse eller en av sammarbete och teamwork ombord. Segling har för många blivit ett sätt att vidga horizonten och se världen långt bort från hemmavattnen.
Det kan faktiskt vara en tillfredställelse att bara bygga, fixa och dona med en båt – att se resultatet av ens eget hantverk. Att fundera om en krok skall skruvas upp på babords eller styrbords skott. Att navigera och lägga ut en tänkt kurs på sjökortet. Det finns många lyckliga bryggseglare och alla är saliga på sitt sätt.
Det är också ett speciellt kamratskap seglare emellan där ålder, språk, kultur och nationalitet inte splittrar – kärleken till vind, segel och båtar förenar människor världen runt. Jag har under mina många resor sett det här i så många skepnader.
Tanken med min blogg är att fortsätta berätta om mina seglingsäventyr och min nästa berättelse kommer att handla om ett års segling, Karlstad – Västindien och åter i mitten av 70-talet. En resa full av tokiga och roliga händelser i en liten båt med enkla medel tillsammans med mina två livslånga Karlstads kamrater. Det äventyret har följts av ytterligare segling över Atlanten 2017 och det intressanta projektet att 2015 segla en konverterad livbåt runt Zanzibar utanför Afrikas östkust. Livbåten som vi lät konvertera i Karlstad och transportera till Zanzibar donerades efter vår segling till fiskarna i byn Jambiani och den används fortfarande av fiskelaget.
Det blir alltså först blickar bakåt men sedan hoppas jag berätta mer om ett stundande äventyr att segla delsträcka 3 från Cape Town till Perth över The Southern Ocean i Clipper Round The World Race 2019/20.
Tills vidare – Navigare Necesse Est
Anders Mangen
Andra artiklar
- Navigare Necesse Est – It is necessary to Sail! (del 2)
- Clipper Round the World Yacht Race – En utmaning i lagarbete
- Nordlingarnas 70-års firande på James Craig
Anders Mangen
Latest posts by Anders Mangen (see all)
- Clipper Round the World Yacht Race – En utmaning i lagarbete - 19/09/2019
- Navigare Necesse Est – It is necessary to Sail! (del 2) - 25/10/2018
- Nordlingarnas 70-års firande på James Craig - 07/04/2018
Ser fram emot dina nästkommande inlägg, Anders!
😀 ⛵
Trevligt och bra skrivet Anders! Kul historier och ser fram emot nya bloggar under eller efter din nästa seglats. Jag kommer stå i Fremantle och vinka dig välkommen 🙂
Landkrabba anropar Sjöbjörn: Tack för mysig läsning!
Du är ju nästan lika bra på att skriva som att prata!. Kul! Ser fram emot nästa blog! (Har Du hunnit med att paddla mellan Watsons Bay och Manly.? Det är ganska spännande.)
Jättekul att läsa din blog Anders! Så många minnen som väcks till liv igen. Ja, det är ju jag som är Lars, och jag minns så väl våra äventyr i segelbåt. Tänk att två 15-åringar seglade hela vägen från Karlstad, ner över Vänern, genom Göta älv och upp till Smögen. Vilken seglats!