De styr mitt liv och jag vet inte om de vill mig väl eller illa. Från ingenstans, från ett rike bortom begripligheten, kom de invällande likt en dimbank och invaderade min tillvaro. Med sina långa, slemmiga tentakler grävde de sig in i minsta skrymsle. Det sägs att de underlättar men oftast känns det som om de bara sätter krokben för allt jag försöker företa mig.
Algoritmer… skam till sägandes förstår jag inte ens vad ordet betyder. Jag vet bara att de står som spön i backen nu för tiden. Se här:
Hela min bil, t ex, är proppfull av algoritmer; den är en avancerad dator med 97 knappar och onödiga finesser, nödtorftigt förpackad i ett plåtskal på hjul.
Jag använder el och gas, men de räkningar jag får är infekterade av illasinnade algoritmer som gör dem oläsliga och ofattbara.
Inuti alla elektroniska apparater kryllar det av algoritmer som tvingar mig att ta slingrande omvägar för att få dem att fungera. Idel kuggfrågor. Idel fikonspråk. Jag vill bara trycka på en av-och-på-knapp, men denna enkla begäran hör forntiden till.
Jag trevar mig fram i ett kompakt mörker, okunnig och förvirrad, omgiven av science fiction-prylar som tar ifrån mig det jag en gång i världen fick trumma in i huvudet: rättstavning, huvudräkning, välskrivning… Jag behöver inte kunna någonting, inte veta någonting, inte minnas någonting.
Utan att masa mig upp från sofflocket kan jag uträtta alla mina ärenden och ”träffa” folk jag känner. Sociala media har tagit ifrån mig mitt sociala liv. Algoritmerna är de nya vänskapsbanden. Jag behöver inte längre sitta på något café och småprata med mina vänner öga mot öga. Jag kan lugnt glömma bort hur de ser ut.
I mitt kreditkort härjar ett gäng små lömska algoritmer som smörjer kråset på fees and charges och räntor och räntor på räntor. De slår till när man minst anar det och gör att allting är mycket dyrare än man tror.
Algoritm-imperiets högkvarter är marmorglänsande bankpalats och skattmasarnas eget ATO. Där förökar de sig hej vilt och tränas upp till oanade prestationer.
Numera kan en algoritmstinn universalmaskin bli mitt allt-i-allo som hemhjälp och sekreterare. Jag blir bara ett bihang som inte kan ta vara på mig själv. Är detta en befrielse eller en begränsning? På något sätt känns det som om ju större betydelse algoritmerna får, desto mindre betyder jag själv. Hjärncellerna förvandlas till spindelväv medan min identitet är ett hett byte på marknaden.
Algoritmernas främsta vapen är koder som gör mig galen och håller mänskligheten i ett strupgrepp. Kodernas algoritmer gör att vår civilisation kommer att gå under av pur utmattning. De enda överlevande efter denna apokalyps är den nya överklassen: de som behärskar algoritmerna.
Nej, nu ska jag gå ut och glädjas åt det andningshål som fortfarande finns: naturen. Där har de otäcka algoritmerna ännu inte nästlat sig in. Bland buskar och träd, småkryp och fåglar, existerar inga sekretesskoder, inga fees and charges, inte ens några terms and conditions.
Och där kan ingen höra mig skrika.
Andra artiklar
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
Carla – som vanligt klurigt och roligt. Visst känner jag också en viss bävan och undrar naturligtvis hur det skall gå när man inte längre orkar hänga med i den nummer och kod cirkus som nu blivit vardag.
Tack, Anders!
Som du märker är jag redan nästan där; klamrar mig fast vid den enkla verkligheten så att knogarna vitnar.
Misstänker att du har algoritmiska fripassagerare ombord på din båt, annars kunde ju havet vara ditt andningshål.
Hej Carla,
Instämmer helt med Anders. Du har en förmåga att uttrycka dig som är absolut spot on.
Vi som läser dig är så tacksamma för dina mycket personliga och välskrivna tankar.
All läsa dig är en stor förmån.
Jag skickar med en länk till dagens SMHs Hymn av Leunig (23-24.3) som delar vår generations dilemma.
https://www.leunig.com.au/images/recent-cartoons/Hymn2-w.jpg
Tack
Marianne Fancelli