Hon var en fruktad gestalt, badtanten, men ack så viktig. Ni kanske inte tror mig, men det var inte alla i Vasastans arbetarkvarter som hade badrum eller ens varmvatten. ”Hygien” var ett okänt begrepp, så skolbadet var ett nödvändigt ont. Simma kunde vi inte heller.
Varje vecka måste vi pallra oss på spinkiga, skälvande ben ner till badtantens tortyrkammare i skolans mörka källarhålor för att möta vårt grymma öde. Helt avklädda fick vi stå på rad och invänta vår tur att bli hårdhänt skrubbade med rotborste och något slags lutlösning inför klasskamraterna som fasade för sin egen förnedring. Hela badet luktade såpa och ekade av öronbedövande skrik och tjut.
Sedan kom nästa skräckupplevelse: duschen. Nu skulle vi kylas av ordentligt; det var nyttigt för kroppen och stärkande för själen, ansågs det. En rad duschar hängde mellan väggen och en kaklad barriär som gjorde att man inte kunde smita undan. Det var bara att springa så fort man nånsin kunde under de iskalla vattenstrålarna, varv efter varv.
Sålunda rödskrubbade och blåfrusna fick vi klä på oss igen – utom vi som skulle lära oss simma. För det ändamålet fanns en liten bassäng, med kallvatten förstås, men det gjorde ingenting för vi hade tappat all känsel. Nu förvandlades badtanten till simlärare. Hon gick runt bassängkanten med en stång man kunde ta tag i precis när man höll på att drunkna. Tålamod var inte hennes starka sida, och hennes högljudda kommandon ekade mellan kakelväggarna.
Hon var ett bastant fruntimmer med knut i nacken och vit rock. Dessutom bröt hon starkt på tyska. Kanske hade hon lärt sig disciplin i hemlandet under kriget. ”Ordnung muss sein” – sådan var tidsandan, och den höll i sig länge. Barn skulle fostras och härdas med hårda nypor, inte klemas bort med daltande.
Jag tänker på badtantens bryska simskola när jag iakttar de små liven som lär sig simma i Mosman Swim Centre. De är hjärtknipande gulliga i sina färgglada badmössor och coola goggles när de tultar in i mammas trygga grepp och överlämnas till unga glada simlärare som vet hur man leker in kunskaper, uppmuntrar och berömmer. Klemar bort och daltar, med andra ord.
Men tänk, ändå lär de sig simma, och det är en fröjd att se det ögonblick då de knäcker koden och upptäcker att vattnet är lika roligt som sandlådan. De kommer att vara bästisar med vattnet hela livet. De kommer inte att drunkna. Och vem vet: Kanske finns det bland dem en ny Ian Thorpe eller Dawn Fraser?
Jag tillhör den generation som förväntas tjata om att allt var bättre förr. Men när jag tänker på min badtant måste jag medge att det inte alltid stämmer. Vi har kommit en lång väg, både när det gäller simning och hur vi behandlar våra barn.
Andra artiklar
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
Linda Pettersson says
Vad roligt att läsa fast inte så roligt för dessa stackars ungar förstås! Glad att jag växte upp i Australien som saknade de där badtanterna, men en av mina fastrar i Sverige var badtant på en av Stockhoms största sjukhus under 70 och 80 talet.
Carla Dickens says
Tack, Linda! Jo, nog fick man lära sig veta hut på den tiden. Som tur är gick det över senare i livet…
Birgitta Sharpe says
Ja du Carla – vilka minnen! Själv minns jag lite senare i livet, som förstaårsstudent, s.k. recentior, i Uppsala, hur det inte fanns badrum eller dusch i det 1700-talshus på Svartbäcksgatan där jag hade ett inackorderingsrum. Budgeten tillät ett, sager ETT, besök i veckan på Badhuset i Uppsala, som låg ett par kvarter inåt Stora Torget till. Där fanns hon, ”min” badtant, som var storväxt och faktiskt rätt moderlig, med samma sorts hårda borste och inte särskilt väldoftande tvål. Snudd på riktigt hett badvatten bjöds och hon utvecklade enorm energi:: REN blev man, och alldeles trött, för stress och spänningar försvann ur själ och kropp. Memories, memories!
Tack för ett härligt skräckfyllt kåseri! Och vilken kontrast till dagens simskola och skolbad!
Carla Dickens says
Tack, Birgitta! Kontrast ja… Jämför Centralbadet i Stockholm där man kan skämma bort sig i vacker jugend-miljö, som gjord för njutning.
Helene JE Lindholm says
Hej Carla,
Underhallande lasning men det later inte sa trevligt! Hualigen sager jag. Birgitta ditt inlagg ar ocksa kul att lasa. Inget av detta hande ju for sa lange sedan. Tank vad tiderna andras!
Carla Dickens says
Tack, Helene! Minns du devisen ”Vill man vara fin får man lida pin”? Numera går man på lyxigt spa och tar skönhetsbehandling (om man inte späker sig på gymmet, förstås).
Helene JE Lindholm says
Halsningar Helene
Carla Dickens says
Tack, Karin! Det är väl Storkyrkobadet du menar? Det ligger i en källare i Gamla Stan med anor från 1750 – ett kulturminne väl värt ett besök!
Karin Ann Tesdorf says
Roligt att läsa om hur det var föritiden. Jag gick på ett badhus i Gamla Stan med en väninna några gånger. Inga badtanter, vi fick tvätta oss själva men det var annorlunda och spännande.Gammaldags belysning och mörka vrån, kanske levande ljus?
Carla Dickens says
Hej igen, Karin! Det är nåt lurt med kommentars-fältet. Mitt svar till dig har hamnat ovanför ditt inlägg. Jag kan tillägga att Storkyrkobadet är öppet enbart för herrar tisdag, fredag och söndag, och enbart för damer måndag och onsdag. Inget raggarställe, alltså, men roligt att se ändå.
Anna says
Ha ha ha, underbar laesning! Du skriver saa maalande, man riktigt kaenner iskylan och skraecken.
Carla Dickens says
Tack Anna! ja, visst kan det vara skönt att tänka tillbaka på sånt här när solen steker som värst här nere…