Är du en av dessa lyckans ostar som har varit i Sverige i sommar? Har du gått i skogen och plockat bär och svamp? Då har du nog hört hur där tisslas och tasslas, rasslar och prasslar, ty i den villande skogen bor vidunderliga väsen som lever i en alldeles egen dimension. De har fötts ur skrönor och skrock och bor i skrevor och skrymslen, i hålor under rotvältor där solen inte kan nå dem.
Om du känner dig vilsen och värnlös i allt det mörka, mäktiga, mystiska som är nordisk skog så betänk att du inte är ensam. Titta och lyssna noga så upptäcker du tassemarkens skygga invånare: Du ser ett skogsrå som försvinner bland granarna, på väg mot en enslig mila där hon ska förvända huvudena på kolargubbarna innan hon visar sitt rätta, ihåliga jag. Du hör smäktande fioltoner långt bortifrån; det är Näcken som sitter mol allena vid sin bäck och trånar efter kvinnligt sällskap. En mossbelupen sten är i själva verket ett troll som fått syn på dig och står blickstilla i kamouflagemundering. I en glänta böljar dimslöjor; det är de väna älvorna som svävar fram i sin magiska dans. Likt vittrorna är de ute efter att förföra och förleda – och sedan försvinna som genom ett trollslag. Bortom fjärran tronar Bergakungen, jätten som har kastat de största stenbumlingarna.
Kom inte och påstå att dylikt oknytt inte finns. Bland de första böcker jag stavade mig igenom var den underfundiga sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”. Där skrev uppburna författare som Hjalmar Bergman och Edith Unnerstad, och det var där konstnären John Bauer gav trollen ett ansikte, det utseende som blev klassiskt och stilbildande (se bild nedan). En så seriös och påkostad bok måste ju vara sann!
Småtrollen är inte alls farliga. De är gladlynta och busiga och alltid pigga på rackartyg. Det är de som får bärkorgen att stjälpa och gör att man plötsligt står upp till knäna i gyttja. Deras kusiner vättar och tomtar håller till på gårdarna, där de beskyddar människor och djur och hjälper till med allehanda sysslor om man bara håller sig väl med dem och ger dem en bunke gröt till jul.
De nordiska trollens avlägsna släktingar hobbitarna bor på Nya Zeeland, tror jag, men efter åtskilliga bush walks måste jag tyvärr konstatera att Australien verkar sakna både knytt och oknytt. Troll tål ju inte solen, och eukalyptusens lövkronor och krumma grenverk ger inte tillräcklig skugga. Troll gillar inte att tassa fram på nerfallen bark, och det blåaktiga diset stör dem. De mår bäst i sitt urhem, i de nordiska barrskogarna, i rullstensåsarnas steniga terräng.
Dessvärre har kalhyggen och stugbyar berövat trollen mycket av deras naturliga habitat. De har måst dra sig tillbaka till de orörda skogar som ännu finns kvar. Där dansar de fortfarande sin ”slingerbulta dans till toner av en lurvig melodi” (Olrog) i Bergakungens sal.
Och visst bor de kvar i vår nordiska folksjäl, i sin alldeles egna dimension.
***
Har du aldrig mött ett bergtroll på riktigt? På YouTube har du chansen; där kan du se Cornelis Vreeswijk (vem annars?) framföra Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll” till Jojje Wadenius musik – en helt förtrollande gestaltning!
Andra artiklar
- Titta in på en fika ikväll!
- Med tanke på Mors dag
- Vers-kul i jul
- Ett grävande folk
- Tjejer gör lumpen!?
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
Lovely to read your articles. I truly enjoy every one of them..
Lovely to get feedback, Dorothy!
Som vanligt ett sant nöje att läsa dina bloggar. Har spenderat mycket tid i de djupa värmländska skogarna i mina barn och ungdoms år. Ingen tvekan – allt i din berättelse är sant och värmlänningar ljuger aldrig som du vet men kanske lägger vi till och drar ifrån ibland.
Tack, Anders – Så trevligt med en själsfrände!
Som inbiten seglare har du säkert mött en del sjöjungfrur. De är nog släkt med mina troll. Berätta!