Mosman, söndag förmiddag 19/5/19
Kära läsare!
I dag är undertecknad skribent yrvaken och grusig i både ögon och huvud. Har suttit som klistrad vid TV:n till långt inpå småtimmarna och följt en spännande och mer och mer överraskande valvaka, sista akten i ett ”folklustspel” som har dragit fram över landet med orkanstyrka.
Nu har ridån gått ner. Drygt halva publiken har rest sig i stående ovationer, medan andra halvan har smugit ut bakvägen med svansen mellan benen. Men jag tycker mig höra en gemensam lättnadens suck. Det har varit fem intensiva veckor – för kampanjfolket, för mediafolket och för det tvångsröstande folket.
Tillåt mig en svensk reflektion:
Mitt i kampanjens slutspurt, på torsdagen, avled Bob Hawke och fick plötsligt landsfaderstatus. De stackars journalisterna måste i all hast sätta ut sina planerade artiklar om att ScoMo har sagt si och Bill har sagt så och opinionsundersökningarna har ropat ”LABOR!”
Nu måste man hals över huvud täcka sida upp och sida ner, hela TV-tablån och alla sociala media med Hawkie i högform efter America´s Cup-vinsten och dirigerande Hallelujakören på Operan.
Det utbröt något av en landssorg och jag undrade om detta skulle ge Labor en jordskredsseger. Jag kom nämligen osökt att tänka på det svenska val som skulle gå av stapeln 16 september 1973. Mycket pekade på att den borgerliga oppositionen skulle vinna över sossarna, som hade regerat sedan urminnes tider men på sistone gått kräftgång under Olof Palme.
Landet hade just med fasa bevittnat gisslandramat vid Norrmalmstorg (som gav världen ett nytt begrepp: ”Stockholmssyndromet”). Och så kom nästa dråpslag: Dagen före valdagen dog Kung Gustaf VI Adolf!
Den annars så sävligt lugna befolkningen var skakad i grunden. Tänk om inte allting skulle bli som förr! Här gällde det att sitta still i båten och rösta på det gamla vanliga, det trygga och bestående. Och därmed fick vi ytterligare tre år av socialdemokratiskt maktinnehav.
Här i Australien hann inte Bob Hawkes död få samma effekt. Visst var han en lysande och omåttligt populär Laborledare och Premiärminister – men Liberals stod för det bestående och säga vad man vill: Bill Shorten är ingen Bob Hawke, snarare hans raka motsats när det gäller karisma.
Nåväl, det var en svensk utvikning. Nu är vårt australiska drama till synes över och dammet har lagt sig. Men det var bara slutet på början, ett preludium till tre år då det gäller för vinnarna att hålla sina löften och för förlorarna att pulvrisera deras möjligheter. Invektiven kommer att hagla igen under Question Time, skelett kommer att hittas i garderober och mediafolket kommer att fira nya julaftnar.
… Och i Sverige väntar ett EU-val som jag tror blir en knappt kännbar vindpust i jämförelse med den orkan som dragit fram här i Australien…
Hur som helst: Livet traskar vidare. Håhå jaja.
Med sömniga men hjärtliga hälsningar
Carla
Andra artiklar
Carla Dickens
Latest posts by Carla Dickens (see all)
- Är du en viking? - 10/04/2020
- Daniel Solander – Vem var han? - 04/04/2020
- HYLLNING TILL SEMLAN - 21/02/2020
En sån valkampanj. Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!
Kanske ändå inte allt – en av aktörerna investerade många miljoner utan att ens få in foten i Canberra. Intressanta jämförelser med det Svenska valet 1973 och som vanligt intressant läsning när du fattar pennan.
Tack Anders, du ä då för snäll du!
När får vi läsa mer om Den gamle och havet?