Tankar i Lucia-tid

I slutet av 20-talet behövde Stockholms Dagblad ta krafttag för att höja sin upplaga. Ägarna, bröderna Kreuger, fick en snilleblixt: Låt oss anordna en skönhetstävling på temat Lucia, med ett jättejippo på stan som final! Det blev en lysande succé och en årlig begivenhet.

Därför satt jag nu, i mitten på 40-talet, på pappas axlar bland Odengatans snödrivor och väntade i olidlig spänning. Lucia-yra härskade i Stockholm. Nu hade vi gått man ur huse och trotsat kylan och mörkret för att titta på lastbilskortegen med Lucia på en tron i täten, följd av flak efter flak med tärnor, stjärngossar, stalledrängar och tomtenissar. Allting tindrade och glittrade i vinterkvällen och det var helt enkelt sagolikt underbart! Stockholms första riktiga gatukarneval, skulle jag tro, och jag kan ännu se den kristallklart för mitt inre öga.

Veckotidningar och landsortspress hakade snabbt på denna geniala idé, och snart var Lucia hela folkets angelägenhet. En märklig blandning av hedniska riter, folkliga myter, katolsk helgondyrkan och en neapolitansk visa hade blivit en tradition som slog rot i vår svenska folksjäl.

Några år senare gick jag i Adolf Fredriks Sångklasser, där vi delade upp oss i mindre körer, som efter flera veckors repetitioner sjöng oss genom stan, bl a till sjukhus och ålderdomshem. Det var kulmen på vårt körsångar-år, pressen jublade, radion sände direkt och skivor spelades in. Vilken förmån att få visa vad vi kunde och samtidigt göra en god gärning!

   Fast forward och jag befinner mig mitt uppe i yrkeslivet med tillhörande representationsplikter. En luciadag har jag mina skandinaviska kolleger på besök och tar ut dem på lunch på Mälardrottningen. Vi sitter som bäst och äter och pratar viktig business när ljuset släcks, den skönaste sång närmar sig och Lucia med följe skrider in i salen – och jag faller i högst oprofessionell gråt. Det är ju nya elever från min gamla skola!

En annan gång bjuder jag hem några höga chefer från USA. Jag har samlat ihop egna och andras ungar och överraskar med ett luciatåg som tar andan ur dignitärerna och låter tala om sig vitt och brett på huvudkontoret i New York. Svenskarna har då ena exotiska ritualer!

Ett par generationer senare, här i Sydney, har min Lucia-cirkel slutits tack vare Svenska Skolan, som låtit mig få uppleva några fantastiska luciatåg med sonsonen Stefan som Staffan. Underbart stämningsfullt – och rörande! Minnena letar sig tillbaka till pappas axlar, Odengatan och Adolf Fredriks och jag kan inte hjälpa det: Tårarna trillar igen…

The following two tabs change content below.

Carla Dickens

Hedersbloggare
Hej, Carla Dickens heter jag, och jag gillar att leka med ord och uttryck. Har ett svenskt förflutet inom allt vad publishing heter. Nu lever jag ut min lättja under solen i Sydney och skriver mest som hobby.

Latest posts by Carla Dickens (see all)

One Response to “Tankar i Lucia-tid

  • Karin Ann Tesdorf
    1 vecka ago

    Väldigt roligt att läsa. Mina barnbarn i Sverige ska nu deltaga i Lucia firandet och nu hoppas jag att sonen skicka mig videon på deras uppträdanden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *